Det jag inte tänkte på var att min dotter också läser den bloggen….. Här är hennes kommentar!!

“Att tejpa över varningslampan.

Jag läste inlägget och, ju mer jag läste desto mer tänkte jag; Men hallå, det här låter som min mamma. Detta borde hon läsa, så kanske hon kan ta av sig supermammadräkten och kliva ner på jorden, bli människa och ta hand om sig själv. Ju längre ner jag kom desto mer kändes det som om det var du och när du nämnde yngste sonen så kikade jag på vem som skrivit inlägget. Och det var ju DU. Det känns otroligt skönt att till och med du inser att du har satt på dig skygglappar och tejpat över varningslampor. Och det känns bra att du insett det och nu försöker ta tag i detta! Men det var också jobbigt att läsa. Minnesluckor? Bör jag som långt-bort-boende-dotter oroa mig? Jag älskar dig och jag saknar er så otroligt mycket. Jag längtar efter att träffa er där hemma! Och jag hoppas att du tar tag i dig själv, tar och fyller på din kraft, och börjar se till att både du OCH din kropp mår bra! Jag älskar dig!

Puss från orolig dotter!”

Ett fantastiskt år som nog inte skulle ha känts så bra om jag inte haft bloggen att dela med mig i. Jag har verkligen uppskattat att få skriva av mig mina tankar och dessutom då och då får stöd från er läsare som antingen kommit med glada tillrop eller stöttande kommentarer.

Eftersom jag aldrig skrivit dagbok/eller på annat sätt formulerat mig förut så har jag inte mycket att jämföra med men det känns som om jag fattar klokare beslut nu efter att ha “tänkt” en extra vända i bloggen??

Apropå att fatta beslut så tog jag ett stort beslut i går (jag hade faktiskt först formulerat det som ett inlägg i bloggen under helgen men jag valda ett inte publicera det innan jag “verkställt” det hela).

Uppdrag slutfört!

Jag talade om för styrelsen på styrelsemötet att jag avser lämnar min plats till förfogade när den nya organisationen är klar. Eftersom det nu finns ett formellt beslut att nya ägare ska in i bolaget kändes det som rätt tillfälle att meddela detta. Det kan visserligen ta en del tid, säkert upp till ett år att få den nya ägarstrukturen på plats, men det känns bra att jag redan nu uttalat att jag inte kommer att stanna som VD i den nya organisationen. Formellt kan det väl inte kan kallas att jag sa upp mig eftersom vi inte riktigt vet hur och när förändringen sker men jag blev ändå helt slut efter mötet. Jag fick en feberattack igen, blev kokhet, yr och helt matt, benen bar mig nästan inte och jag fick lov att åka hem och lägga mig, kanske är inte förkylningen helt ute ur kroppen eller kanske är förkylningen “ett medel” för att jag ska få tid att hämta mig runt detta stora beslut?

Det märkliga är att jag absolut inte är emot den nya organisationen, tvärt om har jag i mångt och mycket både hoppats på den och drivit fram den, men i och med att beslutet är fattat känns det som mitt “uppdrag” är genomfört. Jag har gjort det jag var ämnat att göra i företaget (även om det inte funnits någon sådant formellt uppdrag så är det så jag känner). Jag är dessutom stolt över mängder av andra saker vi har uppnått i bolaget under mina år så här långt, så jag känner verkligen att jag varit rätt VD i denna fas av bolagets historia, men nu är det tid för nya/andra tag.

Det sorgliga är att det är det roligaste jobb jag haft med de underbaraste kollegor och samarbetspartners, så visst lite knäpp är jag som frivilligt väljer att avstå detta även om det inte är på en gång.

Men när vi är i mål med förändringen kan jag sluta med flaggan i topp!

50 minuters väntan……

Alltså gick jag och la mig i soffan en stund, (där jag nu kamperat hela veckan mer eller mindre). Tror att jag skrev i något inlägg tidigare att detta att ligga i soffan och slappa inte riktigt ligger för mig, jag är normalt alldeles för rastlös….Tänk vad en ordentlig förkylning kan göra

När det var dags att gå till sängs vid 23.00 passerade jag i varje fall köket och visst det luktade lite bränt men??? DÅ ser jag brödet som stått inne nu i 4 timmar.

Resultatet? Rätt så bränt och torrt!

Jag läste den första gången för några år sedan och tyckte egentligen inte om den, den var för “flummig” och för “rituell” för min smak. Vandrandet i sig tror jag på, dvs det renande i gå sig riktigt trött, vikten av att ta ett steg i taget mot målet hur trött man än är, att leva här och nu, men resten…..med svärd och med kåpor, med andar och demoner, nje inte riktigt min stil!

Jag tänkte ändå att nu kanske det är läge att läsa den igen med nya ögon utifrån min “nyvunna” förmåga att reflektera. Och visst finns det kloka ord som jag missade förra gången och visst sätter det igång tankar om hur saker och ting hänger ihop, budskap som kan vara viktiga att ta till sig, men jag tycker fortfarande att den den är för flummig och för rituell för min smak!

Så det så!

Jag är visserligen sjuk! men hur sjuk är jag egentligen? Jodå, näsan är fortfarande inte helt “utsnuten” och det är klart att bihålorna ömmar efter nyttjande av närmare 20 paket Lambi näsdukar. Visst, jag känner mig illamående och yr? men beror det på min oro/mina tvivel på livet just nu som ger “magkatarrkänning” eller beror det på ett virus på balansnerven?

För bara några veckor sedan skulle jag ha tagit ett par huvudvärkstabletter, lite nässpray och gått på min två viktiga möten idag. Nu har jag istället skickat ett mail till min styrelseordförande respektive projektledaren (ansvariga för respektive möten) och sagt att jag är för sjuk…….

Men jag skulle ju faktiskt ha kunnat gå! jag har ingen feber, jag skulle inte ha dött på vägen, jag skulle helt enkelt ha klarat av det, visserligen lite röd under nosen och med något skrovlig stämma……

Är det ett sundhetstecken att jag stannar hemma eller är det (som det i mina tvivel känns) ett mycket illa valt tillfälle att ge efter ett behov av att “bara behöva vila lite”?

Huvudet mal på med tankar och jag vet varken ut eller in? Det hade nog ändå varit bättre att gå så hade jag sluppit fundera…….

Men herregud! jag är ju inte oersättlig!

Och för vem är det mest hemskt att upptäcka?

I fredagsnatt var Lillebror på LAN i bygdegården och när han kom hem på lördag eftermiddag så undrade han, om inte han och jag kunde titta på melodifestivalen “som en vanlig familj”. Jag ler för det är verkligen inte Lillebrors musiksmak och han hann heller inte mer än lägga sig i soffan så sov han gott! Det var förmodligen bara känslan av att koppla av tillsammans han var ute efter. ♥♥♥

I söndags kom Storebror med flickvän hem och trots att han jobbat hela helgen så ställer han sig ändå och skalar potatis och fixar en underbart god röra till laxen som sedan gratinerades i ugnen, bara för att jag var förkyld!!! ♥♥♥

Storasyster yster i Lidköping hör jag inte så mycket av annat än då hon behöver pengar men tack och lov skriver hon då och då i sin blogg och på FB så att jag slipper ringa och tjata för att få veta hur läget är hela tiden, hon måste ju få möjlighet att frigöra sig även om det känns tungt för mig. ♥♥♥

Jag är också tacksam för att X nu kommunicerar i en “snäll ton” igen, jag fick ett mail i morse av honom där han skrev att “träffat” någon!!! Kanske är det någon annan än den som ville bli min vän på FB??? Hur som helst leder det förhoppningsvis till att han blir gladare och nöjdare och då blir jag gladare och nöjdare!

Det verkar som om kroppen slutligen segrat i kampen om att få mig att koppla av och slog inatt till med en ordentlig förkylning, så att jag om inte för min skull, så åtminstone för andras, måste hålla mig borta från jobbet någon dag….

I planen låg annars egentligen aktiviteter med ett TV-Team från NL som är här för att filma från vår fina region, men vi har ju faktiskt fler personal som kan rycka in, JAG ÄR INTE OERSÄTTLIG! tvärt om, så har en av tjejerna på jobbet guidat dem delar av veckan redan tidigare och om jag ber henne så gör hon det säkert med glädje även i helgen.

Nu dags att väcka grabbarna och se till att de kommer till skolan.

Till att börja med packade jag strax efter mitt inlägg om varningslampan för en spaweekend (kombinerad som studieresa) tillsammans med min granne och vän, det kändes som att det (trots att det även var lite jobb) precis var vad jag behövde….

Det hela slutade för min del i och för sig med några dagars “spaande” men det blev inte så avkopplande som jag tänkt,  det var i och för sig säkert ännu värre för min granne som oturligt nog ramlade och bröt benet när hon böjde sig ner och skulle lyfta in resväskan i min bil på väg till flyget. Jag skjutsade henne alltså till akuten (och där fick hon stanna tills i går), sedan fick jag åka i väg själv. Så den där avkopplande weekenden blev istället en anspänning och ett anpassande till nya människor, för det där att ständigt försöka vara trevlig och ansträngningen det innebär går liksom inte att koppla bort.

På vägen hem blev planet dessutom försenat så jag fick stanna en extra natt på Arlandia, under andra premisser ett trevligt hotell, men när jag istället var tvungen att ordna för allt där hemma och dessutom vara oroligt för att missa inplanerade möten på måndag så blev det verkligen ingen vidare njutning.

SUCK!! ärligt talat var jag mer slut i måndagskväll än på torsdagskväll och det var ju liksom inte meningen!

Sist men inte minst inträffade en ytterligare märklig sak i går. En kvinna som angav sig ha varit X “vän” juli – dec skickade ett meddelande till mig och undrade om hon fick bli min vän på Facebook?!!!! Eftersom hon skrev att hon “varit” vän med X verkar det alltså vara slut?? och det beklagar jag ju egentligen verkligen, om det är slut alltså. Samtidigt blir jag ju lite nyfiken och undrar vad som hänt, varför hon vill bli min vän och dessutom ber mig att inte berätta det för X???

För min del har jag ingen större urskiljning i vilka som blir mina vänner på Facebook, jag har aldrig, vad jag vet, skrivit saker som varit särskilt utlämnande eller för den delen intressant där,så visst godkände jag henne som vän. Som jag tror jag skrivit här tidigare har jag ett relativt “offentligt” jobb vilket gör att jag redan har många vänner som är mer jobbrelaterade än faktiska vänner så en mer eller mindre spelar ingen roll